Två berättelser om Ekhagens historia och livet i området: 1. Ur skriften ”Hemma i Ekhagen” av Kristina Hoffsten, 2004. 2. ”Mitt liv i Ekhagen” en berättelse av Barbro Kristiansson

1. Ur skriften ” Hemma i Ekhagen ” av  Kristina Hoffsten 2044.
1928 började den dåvarande ägaren till området planera ett bostadsområde i Ekhagen. Staden var emot, man ville inte ha bebyggelse i den vackra naturen, men efter sega förhandlingar kunde man börja bygga 1935. Arkitekt Björn Hedvall gjorde stadsplanen och ritade också en del av husen. Byggherre och byggmästare var Hjalmar Dahl.

Husen byggdes i den då helt nya och moderna funktionaliststilen – “funkisen“ – som ville vara funktionell utan krusiduller, spröjsade fönster och profilerad inredning som förut varit modernt.ä

Till de nya idéerna hörde också att köksarbetet skulle rationaliseras. Köken byggdes därför små och många var och är opraktiska. Men de hade kylskåp vilket inte var så vanligt på den tiden.

Många av lägenheterna hade jungfrukammare. Det var fortfarande självklart att ha jungfru i medel- och överklassen. Men visst är det lite förvånande att man byggde tvårummare på 57 kvm med ett litet krypin innanför köket för jungfrun. Det fanns till och med ringledning och en siffertavla i köket så att att jungfrun kunde se från vilket av de två rummen som herrskapet ringde…

När Ekhagen stod färdigt 1938 ansågs det som ett mycket lyckat område, som staden med stolthet visade upp för otaliga studiedelegationer. Ekhagen blev ett av de få bostadsområden som helt byggdes i funkisstil. Det har heller inte ändrats till det yttre sedan det byggdes, vilket gör det unikt.

I början av 1990-talet var det dock nära att sex av husen (Ekhagsvägen 4 – 10, 3 – 5 och Torphagsvägen 8) som ägdes av SPP, byggdes på med vindsvåningar med takkupor med spröjsade fönster, något som hade förändrat och förstört helheten i det fina funkisområdet. De planerna stoppades i sista minuten.

Sedan mitten av 1990-talet är Ekhagen klassificerat som “kulturhistoriskt värdefullt“ och byggnaderna har “stort kulturhistoriskt värde“. Det innebär bland annat att Stadsmuseet måste få alla ändringar på remiss och att man är mycket återhållsam med tillstånd till både utvändiga och invändiga förändringar av husen.

Trots att Ekhagen genast fick ett bra rykte, inte minst bland båtintresserade, var det svårt att hyra ut bostäder på den tiden. Den som skrev kontrakt på två år, fick bo gratis första kvartalet. På så sätt försökte man locka hit hyresgäster. Idag är som alla vet lägenheterna otroligt attraktiva och mycket dyra.
Det visade sig att invånarna trivdes! Det är antagligen svårt att hitta ett område där så många har bott så länge. När familjen växte försökte man ofta få en större lägenhet inom Ekhagen. Många har bott på både två, tre och fler adresser. Men det är ont om stora lägenheter, så många trängde ihop sig, hellre än att flytta härifrån.
En man har till exempel berättat att han och hans hustru 1936 flyttade till en enrumslägenhet i Ekhagen “på ritning“. De hyrde alltså lägenheten innan huset var byggt. När de fick sitt första barn flyttade de till en tvårumslägenhet i huset mitt emot. Där bodde de sedan under alla år med så småningom fyra barn. Att flytta härifrån var det inte ens tal om. En kvinna har berättat att hennes familj ibland fick höra att de bodde stort och lyxigt eftersom de hade en fyra. Men i familjen fanns tre barn och ett rum hyrdes ut.

Kristina Hofsten

2. Mitt liv i Ekhagen – en berättelse om att växa upp i Ekhagen på 1950 – 60-talet

Författad av Barbro Kristiansson, född Sjöberg 1952 i S:t Görans församling, Stockholm.

Min pappa arbetade under 1950-talet på Ostermans på Grev Turegatan. Han var däckmontör. På kontoret arbetade en kvinna som hette Sonja Blom som engagerade sig mycket i min pappas och mammas liv. Sonja och hennes man Sven bodde i Ekhagen, Ekhagsvägen 42 som numera heter Torphagsvägen 10. De bodde en trappa ner i en trerummare med kök och egen uteterrass som var omgärdad av ett staket. I deras kök fanns fortfarande kvar en sorts signalanordning som man hade till pigorna förr. Sonja och Sven hade var sitt sovrum. Sonja sov i det som hade varit pigkammare.

Ekhagen tillhörde Engelbrekts församling. Bostadsområdet Ekhagen byggdes på 1930-talet och ansågs modernt på 1950-talet. Sonja Blom tyckte inte att det var lämpligt för en barnfamilj att bo inne i stan och hjälpte därför till att hitta en lägenhet i Ekhagen åt oss. Vi flyttade därför till en lägenhet på 45 kvm med två rum, kök och matrum 1954. Det var modernt med badkar, vilket inte var så vanligt på den tiden. Min mammas kusin Rut som bodde omodernt inne på Roslagsgatan kom ofta ut till oss för att bada i vårt badkar. Lägenheten låg på andra våningen på Lappkärrsvägen 41. Huset på den adressen har nu ändrat namn till Torphagsvägen 24. På den tiden var det hyresrätter, men som senare ombildades till bostadsrätter efter det att mamma och pappa flyttat därifrån. I Ekhagen fanns det mest små lägenheter. På 1960-talet var det därför många barnfamiljer som flyttade till Bergshamra och Mörby Centrum.

Lappkärrsvägen 41

Lappkärrsvägen 41 bestod av tre våningsplan och 10 lägenheter. Vi bodde på våning två, dörren alldeles till vänster när man kommer upp för trappan. Vardagsrummet hade en balkong och vi hade utsikt mot Brunnsviken. I sovrummet fanns det två fönster. Det ena vätte mot Brunnsviken och det andra ner mot Lilla Värtan. Badrumsfönstret vätte också mot Lilla Värtan. Köket var minimalt avlångt med tillhörande matvrå. Spisen drevs med gas och vi fick köpa gaspolletter att stoppa i en automat för att få gas till spisen.  Mellan köket och matvrån fanns en skjutdörr i glas. Matvrån vätte mot Brunnsviken. Under flera år hade vi en bäddbar kökssoffa i matrummet för övernattande gäster. 

De som bodde i Ekhagen hade lite olika bakgrund, men det var ganska många personer med relativt hög social status. Ekhagen ligger inom Norra Djurgårdsstaden och förvaltades på den tiden av Kungliga Djurgårdsförvaltningen.  I vårt hus bodde längst ner i varsin lägenhet systrarna Kuylenstierna (en adlad släkt från Holland) som var ogifta. På vårt våningsplan bodde under en period familjen Allard, känd för sin atomforskning. Där bodde också en äldre kvinna som hette fru Larsson. Efter några år övertog hon även grannlägenheten och slog ut väggen mellan lägenheterna. Fru Larsson hade en släktings barn, Barbro som kom och hälsade på ibland och då lekte vi.  I början bodde även en familj Persson med en dotter Inger som var ett par år äldre än jag. Hon lekte också med mig. Ovanpå oss bodde under en period familjen Wittrock. De hade sönerna Björn och Martin. Björn var född 1945 och är numera professor. Martin Wittrock var i min ålder och vi lekte ibland. Han tyckte om att leka att han var en hund. Vi spelade mycket kula och Björn Wittrock hade många fina glaskulor och dankar. Vi bytte till oss sådana mot att han fick stenkulor. Efter familjen Wittrock flyttade familjen Mattson in i den lägenheten ovanför oss. Det var Saritza och Henry. Henry var hovslagare vid Veterinärmedicinska akademin vid Albano. Henry hade en bror som hette Willy och hans fru hette Maj och de hade två barn Lasse och Rose-Marie. De bodde på Ripstigen i Stocksundstorp. De kom ibland och hälsade på. Då lekte jag och Rose-Marie. Rose-Marie kom sedan att bli min vän för livet. Vi har fortfarande kontakt och träffas ibland. Längst upp bodde också Hertha och Olle som hade en hund. De tog ofta med mig på hundpromenader till Stora Lappkärrsberget. Förr fanns det alltid portvakter i husen. Längst upp bodde Stina och Rulle (Rudolf) Lindblad med sonen Hans. Rulle var portvakt och skötte om fastigheten som var privatägd. Mamma och Stina umgicks en hel del. Stina tyckte om att shoppa och mamma följde med, men köpte sällan något. Pappa var snål och hon fick ibland köpa klänningar i smyg för hushållskassan. Hon var hemmafru, men hittade fler olika sätt att inbringa egna pengar. Pappas snålhet, eller ekonomiska sinne, innebar också att min mamma sydde nästan alla mina kläder. Det kunde vara omsydda herrbyxor eller mammas avlagda klänningar. Jag kunde också få ärvda kläder från andra barn vars föräldrar mamma kände. Ibland köpte mamma tyg och sydde kläder av. Min klädstil innebar att jag såg lite annorlunda ut än andra barn och ibland kunde jag bli retad för det.

I det stora hela var det god grannsämja i vårt hus. Jag blev alltid väl omhändertagen av snälla grannar. När jag var sjuk och mamma var borta kom Saritza ner och tittade till mig och jag var ofta hemma hos Stina och Rulle och lekte när mamma var borta. Stina älskade att spela Ta av dig skorna med Povel Ramel på grammofon och vi sjöng den tillsammans. Jag var väldigt dålig på att äta och det tog så lång tid för mig att äta upp maten att eventuella lekkamrater tröttnade på att vänta på mig. Mamma beklagade sig ofta över det. En dag kom Saritza ner och frågade om jag ville komma upp till henne och äta middag. Mamma varnade henne och sa att jag inget åt. Jag följde dock med upp och hon bjöd på hargryta på en hare som Henry hade skjutit. Jag hade aldrig smakat på hare förut, men åt med god aptit. Saritza blev naturligtvis glad och berättade för mamma hur mycket jag hade ätit. Mamma trodde henne knappast. 

När TV:n kom var inte vi de första som skaffade TV. Det var familjen Mattsson. När det var lördagskväll med Hylands Hörna, samlades vi flera grannar hemma hos Saritza och Henry för att titta på programmet. Vi var också ofta hemma hos Stina och Rulle och tittade på TV innan vi själva skaffade en. Vår första TV står kvar ute på Ljusterö.

I huset hade vi en matkällare ner på gaveln. Det var egentligen ett skyddsrum och när man gick in där såg man rakt in i berget som låg under huset. Det kunde finnas möss där. Mamma brukade be mig gå ner dit för att hämta något som hon hade saftat eller syltat in. Jag tyckte inte om att gå dit ensam. Jag var rädd för råttor och spöken. 

På samma våning som systrarna Kuylenstierna bodde fanns också våra källarförråd och tvättstuga. Jag brukade ofta vara med mamma i tvättstugan. Där fanns en gryta som man eldade med gas för att koka tvätten. Där fanns också ett stort stenkar där man sköljde tvätten. Sedan fick man vrida ur tvätten i det kalla vattnet och hänga upp den på klädstreck i angränsande torkrum. I det rummet fanns också en handvevad mangel. Jag brukade få hjälpa mamma att veva på mangeln. Det var en stor ratt man vevade runt på och mangeln hade ett par stora valsar. Det hände att jag och mina kamrater brukade leka inne i källaren och smyga i mörkret.

Nedanför vårt hus fanns en mur ner mot Torphagen. I den muren bodde vildkattor. Varje vår kom det fram små kattungar som var så söta, men vi fick inte röra dem för vi var tillsagda att vildkattor rivs och är farliga. Om man ville ta sig ner till Torphagen som låg nedanför vårt hus mot stora vägen och Bergianska trädgården, fick man gå genom ”Hundgropen”. Det var en dal med skog mellan Lappkärrsvägen och Torphagsvägen. Den kallades hundgropen för att många rastade sina  hundar där. På vintern åkte vi kälke där, men det var inte alltid så fräscht eftersom det var mycket hundbajs på stigen. På den tiden var det ingen som tog upp hundbajset efter sig och på våren när snön smälte stank det hundbajs i Hundgropen. (Min gamla kälke finns kvar på Ljusterö). Ett annat ställe som vi åkte kälke på var på baksidan av Torphagsvägen 16. Det var en brant backe som slutade med ett staket. Det gällde att bromsa innan staketet, så att man inte körde in i det. Efter ett tag hade så många kört in i det att staketet gav vika. När jag var i skolåldern åkte vi ofta kälke nerför backen bakom Ekhagsvägen 10 och ner mot båtklubben och bryggorna.

Nere i Torphagen fanns det två bruna grosshandlarvillor som var bebodda. Det fanns också en övergiven stuga med en raserad jordkällare. Det var spännande med det övergivna huset och vi brukade klättra in genom ett källarfönster och utforska huset. Jag var då i skolåldern. I närheten av huset fanns en stor ihålig ek. I den fann vi Pin up tidningar (dåtidens porr) som också var spännande att titta i. På våren växte där massor av vårlök, blåsippor och vitsippor. Vi brukade plocka vitsipporna. Blåsippor och rödsippor fick stå kvar eftersom de var fridlysta. Vitsipporna tog vi hem, men ibland ringde vi på hos någon gammal tant och gav bort dem. För det fick vi kanske någon godis. På våren var det också många studentfester i Ekhagen. Det kom lastbilar med studenter och någon som spelade blåsinstrument. Alla sjöng ”Sjung om studentens lyckliga dar”– inget skrål alls. Vi barn brukade då passa på att plocka vitsippor och följa med in till den som tog studenten (oavsett om vi kände dem eller inte), överlämnade våra blommor och passade på att äta smörgåstårta och annat gott.

När jag var i förskoleåldern fick jag leka utanför huset, men jag fick inte gå för långt. Vi hade en piskställning med ett lågt staket runt utanför huset. Man kunde balansera på staketet, vilket var en vanlig aktivitet för mig. Jag fick bara gå vår lilla gatstump ut mot ”Torget” som vi kallade det. Det var egentligen en rondell som vändplats för bussarna som körde upp där. ”Torget” var en plats där barn samlades för att leka. Eftersom jag inte fick gå ända fram dit, retades de andra barnen med mig. När jag blev äldre var även jag där och lekte. En vanlig lek var Halli Hallå låt bollen gå, högt upp i det blå eller hoppa hage. Andra vanliga lekar var att hoppa hopprep och bolla med två bollar mot en vägg. Jag var inte så mycket för att leka flicklekar, som att leka med dockor. Jag lekte hellre med pojkar. En favoritsysselsättning var att cykla nerför Torphagsvägens backe utan att hålla i styret. Det var bara att hoppas på att man inte mötte bussen i backen. Vi klättrade mycket i bergen och byggde kojor i skogen i Stora Lappkärrsberget. Det var också spännande att hålla till vid Sjöstugan nere i Lilla Skuggan. Där hade Kar de Mumma (författaren Erik Zetterström) sin skrivarstuga. Hade man tur kunde man se honom komma i sin fina Rolls Royce. När jag var i skolåldern hade vi två andra populära ställen att leka på också. Det ena var Bergianska trädgården där man kunde gå i en labyrint upp för en kulle eller leka kurragömma. Vi brukade också betala 25 öre i inträde till Naturhistoriska Riksmuseet och upptäcka en massa spännande utställningsföremål där. Jag kommer särskilt ihåg hur illa det luktade i valmuséet. Det var inte heller ovanligt att vi lekte kurragömma där, men då blev vi tillsagda av vakterna. I nedre delen av Ekhagen mot Bergiusvägen (numera Åminnevägen) fanns det koloniträdgårdar. Där brukade vi palla frukt och en ilsken farbror körde iväg oss. En liten bit utanför Ekhagen låg Experimentalfältet. Det var Kungliga Lantbruksakademiens experiment- och försöksverksamhet på Norra Djurgården. Där odlades allt möjligt, men det jag kommer ihåg mest var blomkål och kålrötter. Vi brukade gå till Experimentalfältet och palla grönsaker. Det är kanske därför som jag fortfarande gillar råa kålrötter och blomkål.

I Ekhagen fanns det en parklek som vi kallade ”Bampa”, vilket är en förkortning på barnparkering. Där kunde mammorna lämna in sina barn ett par timmar medan de gjorde sina ärenden. En del av parkleken var inhägnad just för det ändamålet. Min mamma lämnade in mig där ett par gånger och det var en av de mest traumatiska händelserna i mitt barnaliv. Jag kan fortfarande minnas hur min mamma gick och lämnade mig i främmande händer och hur jag gallskrek efter henne. I lekparken fanns de bara ett par förrådsbodar för leksaker och ingen toalett. Om man var kissnödig följde en fröken med bakom ett av förråden där man fick kissa. Jag kan fortfarande känna den stickande kisslukten som fanns där bakom huset. När jag var lite större och fick gå själv till parkleken, varnade mig min mamma för fula gubbar och att jag absolut inte fick följa med någon sådan. Bakom parkleken hade parkförvaltningen sitt förråd med verktyg för skötsel av parkanläggningen. Jag var helt övertygad om att farbröderna som jobbade där var de fula gubbarna och jag aktade mig noga för dem. Parkleken betydde annars mycket för mig och mina kamrater. Den låg i anslutning till den skola som jag började i och på rasterna var vi alltid där och lekte. Det fanns gungor, klätterställning, styltor, lådhockey, kasta påsar i hål, byggklossar och mycket mer. Dessa barndomsupplevelser hade jag med mig när jag senare i livet fick ansvar på alla innerstadens parklekar i Stockholm.

På vintern fanns det olika saker man kunde göra förutom att åka kälke. Ibland åkte vi skridskor på dammen som fanns i Bergianska trädgården. På somrarna fanns det fiskar i den dammen och på vintern blev den bottenfrusen. Om isen var klar kunde man se de infrusna fiskarna under isen. Det var en ganska underlig syn som jag minns. I Ekhagen hade vi också två isbanor, en med hockeyrink och en utan rink. De låg intill där Ekhagsstugan låg. (Ekhagsstugan låg då på andra sidan av vägen mot var den ligger idag). Vid skridskobanorna fanns det kåtor som värmdes upp med vedkaminer. Där kunde man gå in och värma sig när det var kallt. Jag har fortfarande kvar luktminnen från våra skalade apelsiner och apelsinskal som vi lade i elden.  Likadana kåtor fanns under många år i Kungsträdgården vid den isbanan. 

En annan populär aktivitet var att jumpa på isflaken i Lilla Värtan. Jag gjorde aldrig det själv, men flera andra höll på med det. En pojke drunknade på det viset. Det blev ett omtalat ämne i Ekhagen under flera år och jumpandet upphörde. 

Min pappa tog mig ofta ut på skidturer när jag var liten. Han tyckte om att åka skidor, men det gjorde inte min mamma. Min pappa var snabb och jag hade fullt sjå att hänga med. När jag blev lite äldre skidade jag och mina kamrater ofta till Fiskartorpets hoppbacke. Där tränade vi att åka utför och även att hoppa i en liten hoppbacke. Det fanns ju inga liftar, så det var bara att klättra upp för backen varje gång man skulle ner. Det var inte heller aktuellt med några slalomskidor, utan det var våra vanliga längdåkningsskidor som gällde.

I Ekhagen fanns inte så mycket organiserade fritidsaktiviteter för barn. Det enda som i stort sett fanns var att spela blockflöjt och piano hos fru Persson. Fru Persson bodde i en lägenhet på Ekhagsvägen 2 och tog emot privatelever där. Många barn hade lektioner hos henne oavsett musikalitet. Jag började med att spela blockflöjt och övergick senare till piano. Varje terminsavslutning var det uppspelning för varandra och det var ganska nervöst. Då fick vi också en tavla med någon känd musiker. Hos fru Persson fick man bara spela stycken av klassiska kompositörer. Det var inte alltid så kul. När jag föreslog att jag ville spela något av Evert Taube, rynkade fru Persson bara på näsan och sa att det inte var riktig musik. Till slut tröttnade jag på det klassiska och slutade hos fru Persson. Då var jag ändå 13 år.

När min mormor hade dött 1954, åkte min mamma nästan dagligen i flera år till min morfar i Ängby och hjälpte honom. Jag var ofta med där och därför gick jag inte i någon lekskola när jag var i förskoleåldern. Av den anledningen hade jag inte så många lekkamrater i Ekhagen innan jag började skolan. Som kompensation för det fick jag gå i söndagsskolan. Den låg i Ekhagsvägen 12 och jag kunde gå dit själv. Jag var yngst i söndagsskolan, men hängde med ändå. Jag kommer ihåg att jag trivdes bra där. De andra var så snälla mot mig. När jag var i skolåldern var min mamma kyrkvaktmästare i kyrksalen på söndagar. Prästen hette Alvar Cedermark. Han blev sedermera min konfirmationspräst när jag konfirmerade mig i Engelbrektskyrkan. Min mamma åtog sig också att städa i lekskolan som använde samma lokaler.

Min mamma tyckte att det kunde vara jobbigt både för henne och mig att släpa med mig till min morfar i Ängby ständigt och jämt. Hon fick tips om en kvinna som kunde passa mig medan hon var borta. Hon hette Anna Palmeskog och hennes man hette Per. De hade en son som hette Bengt och som var ett år yngre än jag. Familjen Palmeskog bodde i ett brunt trähus på andra sidan stora vägen strax bredvid Bergianska trädgården. Det huset står fortfarande kvar och Bengt använder det numera som sommarstuga. Huset var omodernt med utedass och inget avlopp. Jag och Bengt fick ofta turas om att gå ut och tömma slaskhinken. Hos Bengt blev det också mycket pojklekar med Lego och tågbanor. Vi var ofta ute i skogen bakom huset och lekte. Vi trivdes väldigt bra ihop och när jag var 5–6 år fick jag en puss av Bengt. Den första pussen av en kille. Bengt jobbade länge som brevbärare i området.

Om man inte gick över bron till Palmeskogs, kunde man fortsätta vägen rakt fram förbi Monte Bello och ner till Åminne vid Ålkistan. Där låg ett stort brunt trähus med stor glasveranda. I det bodde familjen Söderberg. Barnen hette Börje, Maj, Eva och Per-Arne. De hade också en schäfer som hette Akela. Jag var klasskamrat med Eva och vi lekte ofta nere vid vattnet och i skogen hos henne.

Affärerna i Ekhagen

Under min uppväxt fanns det många affärer i Ekhagen. Vi hade två konditorier, en fiskaffär, en tobaksaffär, en färgaffär, herrfrisör, Konsum och Mjölkcentralen. Kommer inte ihåg exakt, men jag har för mig att det fanns en damfrisör också under en period samt möjligtvis en sybehörsaffär. Vi barn brukade gå till fiskaffären eller tobaksaffären och fråga om det fanns något ”skubb”. Det innebar att någon hade beställt varor som de ville ha hemskickade. Om vi gick hem med varor, kunde vi dels få 25 öre från affären, men ibland också något från den vi levererade till. Det var vanligt att professorskan vill ha sin veckotidning hemskickad, så det blev en stadig inkomst. 

Fiskaffären låg på Ekhagsvägen 9. Det ena konditoriet som också hade smågodis för ett öre, två öre, fem öre och tio öre låg på Ekhagsvägen 7.  Längre ner på samma sida på Ekhagsvägen 5 låg Mjölkcentralen och på Ekhagsvägen 3 låg färgaffären. Jag kommer inte exakt ihåg om herrfrisören låg i den längan också eller om den flyttade in i fiskaffärens lokaler när de lade ner. I lokalen där tobaksaffären låg, nedanför Ekhagsvägen 6, hade det tidigare varit skollokaler. Barnkullarna på 1940-talet var så stora att man fick använda alla möjliga lokaler som skollokaler. Där låg också det andra konditoriet och damfriseringen/syberhörsaffären, Längst ner i den huslängan låg Konsum på Ekhagsvägen 4.

Skolan i Ekhagen

Under 1950-talet hade barnkullarna minskat kraftigt jämfört med 1940-talet. Det innebar att det i Ekhagen var så kallad B-skola. Eleverna gick tillsammans som en klass från två årskurser. Det fanns klassen 1–2, 3–4 och 5–6. Ekhagens låg- och mellanstadieskola tillhörde Engelbrekts rektorsområde. Högstadiebarnen fick ta tåget in till Östra station eller bussen till Jarlaplan för att komma till Engelbrektsskolan på Valhallavägen. Klasserna 1–2 och 3–4 gick i varsin barack som var placerade bakom Ekhagsvägen 2. Klasserna 5–6 hade sitt klassrum med de stora skyltfönsterna mot gaveln längst ner på Ekhagsvägen 2. Där låg också matbespisningen med ingång på baksidans långsida. 

Klassrummen var inredda med en kateder längst fram. Golvet som katedern stod på var lite upphöjt, så att läraren kunde få bra blick över klassen. Bänkarna hade bänklock och i bänkarna hade vi våra skolböcker. Det fanns också en liten urholkning för bläckhornet. När vi var mindre skrev vi med blyerts, men när vi blev äldre fick vi lära oss att skriva med en reservoarpenna. Man fyllde den med bläck, skrev och torkade upp överflödigt bläck med läskpapper. I varje klassrum fanns också en orgel. Varje morgon inleddes med att vi sjöng en psalm tillsammans och läraren spelade på orgeln. En vanlig psalm var ”Din klara sol går åter upp” eller ”Morgon mellan fjällen”. När det var rast och vi skulle in, ringde läraren i en bjällra. Innan vi fick gå och äta läste vi bön och när vi kom tillbaka från maten läste vi också bön.  ”Gode gud välsigna maten, amen” respektive ”Tack gode gud för maten, amen”. Alla måste äta upp maten. Ibland fick någon sitta hela matrasten och tvinga i sig något som inte smakade så gott. Matrasten kallade vi frukostrast på den tiden. 

På hösten hade vi skurlov några dagar. Då stängdes skolan och man hade storstädning där. När det inte var storstädning kom en person och sopade golven. De hällde ut ett brunt illaluktande pulver som liknade snus på golvet. Sedan sopade de upp det. Antagligen skulle det suga upp damm och smuts. Vi hade ingen riktig gymnastiksal i Ekhagen, så vi använde oss av Ekhagsstugan. Pojkarna fick byta om i det lilla rummet och flickorna i den stora salen där vi hade gymnastiklektion. Flickorna bytte om bakom stolarna som var uppstaplade i stora salen. Pojkarna roade sig med att komma in och titta på oss när vi bytte om. Då skrek vi, för det var inte roligt att blotta sig halvnaken för pojkarna. Vår gymnastiklärare kom från Engelbrektskolan. Hon hette fröken Gottlieb och var en legend. Hon var sträng men rättvis. De övningar vi gjorde inomhus var övningar på matta, hoppa bock, bollövningar och hopprep. När det var vår brukade vi spela brännboll utomhus. De som inte var simkunniga i lågstadiet fick åka in till Johannes skola och lära sig simma. Innan man fick gå i bassängen var man tvungen att tvätta sig i handfat som stod på golvet. Det var extra viktigt att skrubba sig på fötterna. När vi hade tvättat oss och satt på oss badmössorna inspekterades vi av badtanter innan vi gick i bassängen.

I årskurs 5 och 6 ingick det syslöjd. Då fick vi ta oss in till Engelbrekskolan med tåget. I syslöjden sydde vi gymnastikpåsar och påsar att ha slöjdsakerna i. 

En liten återblick i mitt barndoms Ekhagen.

Barbro Kristiansson